Stadsplanering – teorier bakom samhällets arkitektur

Stadsplanering – teorier bakom samhällets arkitektur

Många moderna städer har rötter som sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden, vilket gör att de är belägna på strategiska platser för odling, bevattning, transport och beskydd. De personer som först satte ned sina bopålar i området levde radikalt annorlunda än vad vi gör idag, och då våra behov har förändrats har också våra boplatser och städer gjort så. Alla som bor i en stad är säkert redan medvetna om att dessa tättliggande ytor noga planeras av framför allt kommunanställda och statligt anställda, med hänsyn till invånarnas bästa. Förutom att prioritera invånarna har man genom åren också behövt räkna in sådant som arbetstillfällen, renhållning och handel – något som ständigt måste finnas och förbättras i en växande stad. Modern stadsplanering kan sägas ha uppkommit under renässansen, när människor på kontinenten i allt större utsträckning lockades till städernas många möjligheter.

Stadsplanering – teorier bakom samhällets arkitektur

Huvudgata, centrum och effektivitet

Under de tre första århundradena av stadsplanering såg behoven och teorierna i stor mån lika ut. Parallella boulevarder, avenyer, rutnät eller radialplaner var idealen där breda, raka gator gjorde staden översiktlig och effektiv. Samtidigt fanns där ett klart centrum i form av ett torg eller en fästning vilket människor kunde känna igen oavsett om de varit där förut eller inte. Planerade man städerna på liknande vis blev de lätta att navigera. Det dröjde till slutet av 1800-talen tills två arkitekter, Sitte och Howard, på varsitt håll lade grunden till en öppnare stadsplanering, med ljus, grönområden och naturlig terräng. Efter ett par decennier av modernism och expansion har man idag återupptäckt de snart 150 år gamla idéerna om naturliga inslag i stadsplaneringen.

Huvudgata, centrum och effektivitet

Hållbar utveckling

Under modernismens höjdpunkt varierade man mellan principerna om ABC-städer samt drabantstäder. ABC-städerna skulle vara en förort med tillgång till både arbete, bostad samt centrumfenomen som shoppingmöjligheter, kultur och skolor samt dagis. Drabantstäder var något av en motsats och kallas även sovstäder, då dessa områden saknar kulturella och sociala inrättningar och till största del bara består av bostäder. Vid denna tidpunkt låg största fokus på att expandera städerna rent siffermässigt, att se till att människor hade bostäder – även om de varken var vackra eller rymliga. Det moderna stadsplaneidealet har släppt fokuset att bara kunna inhysa människor, och framför allt i Sverige prioriterar man även det ekologiskt hållbara tillsammans med livskvalité. Att planera in öppna ytor, trädgårdar, miljövänlig kollektivtrafik, naturliga grönområden samt ge bistånd till byggnadsföretag vilka bygger klimatsmarta hus har blivit en självklar del av modern stadsplanering. Besluten tas på kommunnivå och varje nytt projekt beskrivs i exakta detaljplaner som tagits fram under en så kallad planprocess. Det är under denna process som alla invånare i staden har chans att protestera eller påverka planen i en riktning eller annan. Sverige är ett av de länder som kontrollerar sin stadsplanering noggrant med hjälp av många olika instanser, för att kunna nå optimala resultat både för invånarna, företagen samt miljön. Detta innebär en ständig balansgång mellan att bevara, bygga om och bygga nytt, vilket ofta blir ämne för debatter i både små och stora städer.

Comments are closed.